En vanlig dag för James ser numera ut såhär:

6.00-6.45 kliva upp, ge mig medicin, klä på sig, äta frukost, rasta theo, tömma kattlådan, mata theo + tea, göra frukost till mig, lämna theo på hunddagis, åka till jobbet

6.45-11.30 jobba

11.30-12.15 lunchrast, åka hem, ge mig mat, slänga i sig mat själv, åka tillbaka till jobbet

12.15-16 jobba

16-22 hämta theo, gå ut och gå med honom, hjälpa mig nedför trappen så att jag slipper sitta på övervåningen hela dygnet, städa, handla mat, ta hand om djuren, laga mat, serva mig, etc.

Han gör alltså ett hästjobb just nu. Inte nog med att han får mindre sömn än vanligt och måste göra alla hushållssysslor som vi normalt är två vuxna att dela på, han måste dessutom serva mig hela tiden. Jag behöver hjälp med att få ett glas vatten, min bok, mediciner, mat, en filt om jag fryser, ett par strumpor, tvdosan, datorn, eller vad det nu kan vara. Oavsett vad jag har behövt hittills så har jag även behövt någon annan som kan hjälpa mig med det! Det är en helt bisarr känsla att vara så pass hjälplös, men James har verkligen varit hur underbar som helst. Supertålmodig, aldrig klagat ett ord men däremot lyssnat en massa när jag har klagat. Han har tröstat, klappat, kramats och samtidigt kunnat vara skämtsam. Trots allt han numera behöver göra för mig har det aldrig känts som att han behandlar mig som att jag är handikappad.